wontgiveup

Jag orkar inte mera..

Jag klarar inte av att fortsätta söka i mörkret efter svar på alla frågor.. De frågor som hjärtat ställt hela tiden, men hjärnan varit smart nog att inte vilja ställa. De frågor som vi egentligen inte vill ha något svar på, men klarar ändå inte av att sluta ställa. De frågor som alla ställer, men alla vet att de inte borde. De frågor som alla ställer, men ingen vågar erkänna det..

Varför slutar vi inte bara ställa frågorna? Är det för att vi inte klarar av att leva i ovishet? För med ovishet kommer de egna teorierna, är det dom vi inte klarar av? eller vad är det? Vad är det som får oss att fortsätta leta efter svaren, de svaren som vi vet att de bara kommer skada oss? Vad är det som får oss att fortsätta leva med alla frågor och all undran dag in och dag ut?

Vi lever hela livet i ovishet, hela livet går vi omkring med så många frågor och så få svar. Hela livet går vi omkring och letar efter de svaren som vi hoppas och tror ska finnas nånstans där ute.. Vi föds med ovishet och sen tillslut så dör vi i ovishet också. Vad är det som får att fortsätta ställa frågorna? Även om vi vet att vi kommer dö medans vi letar efter svaren? Vad är det som får oss att inte ge upp hoppet? Vad är det som håller hoppet uppe? Varför fortsätter vi hoppas och tro att vi tillslut kommer hitta svaren? När är det som vi ska inse att vi aldrig kommer hitta svaren? Kommer vi någonsin att inse det?

Men är det först när svaren kommer som vi kommer inse att vi egentligen aldrig borde ha ställt frågorna från början? Är det först då vi kommer förstå att det är bättre att leva i nuet och sluta ställa masa frågor om de som redan varit? Eller kommer vi aldrig någonsin inse det?