wontgiveup

Så fort jag kommer in på mitt rum och stänger dörren efter mig, Jag är helt ensam ingen som kan se mig och ingen som kan höra mig, Ingen som kan dömma mig..

Då försvinner det falska leendet från mina läppar och allt mitt smink tar jag bort. Tårara börjar rinna längs mina kinder och jag blir mitt sanna lilla, svaga jag, den som jag alltid är där, längst inne, men aldrig vågar visa sig..

Det har jag lärt mig, man ska aldrig visa sig svag, aldrig någonsin och inte för någon! Man ska behålla sin starka mask i alla situationer och inte låta någon komma innanför den masken..

Jag har släppt människor innanför min mask tidigare, visat mig svag för dom och öppnat mig helt, men det har alltid slutat med att dom sviker, att jag blir kvar där, helt blottad, ensam, liten och svag.. Jag ska inte låta det hända igen, det får inte hända igen..

Denna gång är mina murar starkare och större, denna gång är det svårare för folk att bryta sig igenom mina murar, denna gång är dom byggda för att ingen ska kunna ta sig innanför, för att det ska vara så jobbigt att dom ger upp innan dom ens kommit halvvägs..

För jag vill inte ha någon innanför mina murar.. Det är därför jag har byggt upp dom, för att slippa ha folk så nära, jag har byggt upp dom för att hålla folk borta..