Ur min dagbok, 19/5-2009
Ur min dagbok. 19/5-09
Vänder ännu ett blad i boken om mitt liv, kommer till ett nytt kapitel..
Nya människor kommer in och gamla människor lämnar. Nya problem uppkommer och gamla problem försvinner.. Vissa stunder blir bättre och vissa blir sämre, men ju längre det går och ju fler kapitel jag kommer igenom, ju fler blad jag vänder, så lär jag mig att övervinna min rädsla, att fokusera på att leva istället för att fokusera på problemen, att inte låtsas om smärtan som egentligen äter upp mig inifrån..
Jag lär mig att låtsas vara stark och att inte visa för någon hur svag jag är, jag lurar alla andra att jag mår bra och på så sätt så lurar jag även mig själv att jag mår bra..
Lurar alla andra till att jag visst äter, till att jag inte mår dåligt..
Men längst inne, så känner jag och vet jag att något är fel, att det varken är normalt eller bra att jag inte äter, att det inte är normalt att hela dagarna gå omkring och le när jag egentligen bara vill skrika ut min ilska och gråta ut all smärta..
Men jag fortsätter, låtsas inte om den lilla rösten i mitt hjärta som säger åt mig att sluta, som säger åt mig att erkänna, som säger åt mig att be om hjälp och istället fortsätter jag med att lura både mig själv och alla runt omkring mig...
Vill nog egentligen inte ens veta hur dena saga kommer att sluta, hur det kommer att bli när jag vänder det sista bladet i boken.. Hur det blir när jag läser ut det sista kapitlet.. Hur berättelsen om mitt liv kommer ta slut, hur det kommer vara när jag tillslut tar mina sista andetag...
Vänder ännu ett blad i boken om mitt liv, kommer till ett nytt kapitel..
Nya människor kommer in och gamla människor lämnar. Nya problem uppkommer och gamla problem försvinner.. Vissa stunder blir bättre och vissa blir sämre, men ju längre det går och ju fler kapitel jag kommer igenom, ju fler blad jag vänder, så lär jag mig att övervinna min rädsla, att fokusera på att leva istället för att fokusera på problemen, att inte låtsas om smärtan som egentligen äter upp mig inifrån..
Jag lär mig att låtsas vara stark och att inte visa för någon hur svag jag är, jag lurar alla andra att jag mår bra och på så sätt så lurar jag även mig själv att jag mår bra..
Lurar alla andra till att jag visst äter, till att jag inte mår dåligt..
Men längst inne, så känner jag och vet jag att något är fel, att det varken är normalt eller bra att jag inte äter, att det inte är normalt att hela dagarna gå omkring och le när jag egentligen bara vill skrika ut min ilska och gråta ut all smärta..
Men jag fortsätter, låtsas inte om den lilla rösten i mitt hjärta som säger åt mig att sluta, som säger åt mig att erkänna, som säger åt mig att be om hjälp och istället fortsätter jag med att lura både mig själv och alla runt omkring mig...
Vill nog egentligen inte ens veta hur dena saga kommer att sluta, hur det kommer att bli när jag vänder det sista bladet i boken.. Hur det blir när jag läser ut det sista kapitlet.. Hur berättelsen om mitt liv kommer ta slut, hur det kommer vara när jag tillslut tar mina sista andetag...
Ur min dagbok - 12/7 - 2008
Ur min dagbok, Skrivet 12/7-2008
Minns en tid, en tid då jag va lycklig. När det inte fanns nån smärta och ingen sorg.
Minns första gången, då allting rasade samman..
Jag märkte direkt när han kom hem att nått va fel, såg i hans ögon att det inte va som vanligt. Dom andra såg det också och dom förstod vad det var, det gjorde inte jag eller jag kanske gjorde det men vägrade inse det själv, dom frågade mig om jag tyckte att nått verkade fel, jag tänkte erkänna men sen såg jag hans bedjande blick mot mig och jag klarade inte av att berätta att jag också såg att något va fel. Så jag ljög och när jag gjorde det så såg jag i hans ögon att han ville tacka mig, men jag klarade inte att kolla på honom längre, mina skuldkännslor va för stora...
Dom åkte iväg för att kolla det ändå, lämnade mig där ensam med mina tankar. Jag satt där på golvet med huvudet nere i knäna, tårarna sprutande. Jag visste att det va fel det jag hade gjort, men vafan skulle jag göra? Jag tänkte ju inte svika den som betyder mest i hela mitt liv..
Jag satt där ihopkrupen som en liten boll med tårarna rinnande under hela tiden när dom va borta. Först när jag hörde att dom kom hem vågade jag titta upp och det första jag såg när jag kollade på dom va svaren på mina frågor och svaren va precis det som jag hade trott.. Han hade gjort det. Jag kunde inte fatta det, inte han, inte nu..
Deras ögon sa allt, man såg besvikelsen och smärtan i mammas ögon. Besvikelsen och ilskan i pappas ögon. Sorgen, Ilskan och Smärtan i hans ögon.. Jag klarade inte av att se det, så bröt ihop igen. Kröp ihop till samma lilla boll som tidigare och tårarna började spruta igen...
Minns en tid, en tid då jag va lycklig. När det inte fanns nån smärta och ingen sorg.
Minns första gången, då allting rasade samman..
Jag märkte direkt när han kom hem att nått va fel, såg i hans ögon att det inte va som vanligt. Dom andra såg det också och dom förstod vad det var, det gjorde inte jag eller jag kanske gjorde det men vägrade inse det själv, dom frågade mig om jag tyckte att nått verkade fel, jag tänkte erkänna men sen såg jag hans bedjande blick mot mig och jag klarade inte av att berätta att jag också såg att något va fel. Så jag ljög och när jag gjorde det så såg jag i hans ögon att han ville tacka mig, men jag klarade inte att kolla på honom längre, mina skuldkännslor va för stora...
Dom åkte iväg för att kolla det ändå, lämnade mig där ensam med mina tankar. Jag satt där på golvet med huvudet nere i knäna, tårarna sprutande. Jag visste att det va fel det jag hade gjort, men vafan skulle jag göra? Jag tänkte ju inte svika den som betyder mest i hela mitt liv..
Jag satt där ihopkrupen som en liten boll med tårarna rinnande under hela tiden när dom va borta. Först när jag hörde att dom kom hem vågade jag titta upp och det första jag såg när jag kollade på dom va svaren på mina frågor och svaren va precis det som jag hade trott.. Han hade gjort det. Jag kunde inte fatta det, inte han, inte nu..
Deras ögon sa allt, man såg besvikelsen och smärtan i mammas ögon. Besvikelsen och ilskan i pappas ögon. Sorgen, Ilskan och Smärtan i hans ögon.. Jag klarade inte av att se det, så bröt ihop igen. Kröp ihop till samma lilla boll som tidigare och tårarna började spruta igen...
