Mina tårar rinner för dig än idag..
Det är så länge sen, minns det knappt..
Borde tagit bättre vara på tiden.. Men jag va för liten, så ung. Visste inte vad det va som hände, visste inte hur allting egentligen låg till.. Hade behövt visa för dig att jag hade behövt dig där för mig, vid min sida under alla dessa år, hade behövt dig här som stöd och för att stötta mig genom det hela..
Jag hoppas och önskar att du tittar ner på mig nu, där uppifrån och är stolt över mig och den jag har blivit.. Det är allt jag vill, att du ska vara stolt och inte se mig som en skamm..
Jag vet att jag många gånger svikit dig, hur många gånger jag gjort dig besviken. Men jag hoppas att du tycker att jag ordnat upp det hela ganska bra tillslut ändå, att jag ändå alltid i slutändan gjort dig stolt över mig, är det så? Är du stolt över mig nu?
Hade behövt dig vid min sida under alla jobbiga perioder, hade velat ha dig där vid alla mina stora stunder. Hade velat ha dig här för att kunna göra slaget lättare när jag faller och se mig resa mig upp och gå med huvudet högt i slutet av dagen. Hade velat ha dig här för att kunna se ditt stolta ansikts uttryck när jag står där på scenen, när jag va ute på tävlingsgolvet och när jag tog emot priserna. Just nu skulle jag kunna göra vad som helst för att få höra din röst en sistasista gång och höra dig säga att du faktiskt är stolt över mig även fast det som hänt, så är du ändå stolt över mig..
Kommer aldrig sluta sörja dig..
Mina tårar kommer aldrig sluta rinna för dig..
Kommer sakna dig, tills vi möts igen i himmlen..
R.I.P Morfar, 990512 <3
You promissed to always be there for me, but now when I'm here alone, where are u?
Det finns ingenting som varar föralltid..
Vad fan hände med "från vaggan till graven"? Vad hände med "vi föralltid"? Vad va det som fick oss att bryta dom löftena? Folk säger att man "växer ifrån" sina gammla vänner när man blir äldre, men vafan, vi va inte bara vänner, vi va Systrar och man växer väl iallafall inte ifrån sina syskon när man blir äldre.. Vi va som en familj, de va ju du, jag och dom två mot världen, lovade varandra att alltid hålla ihop, hålla ihop genom hela livet, det hade varit vi sen barnsben, vi lovade varandra att det skulle vara vi fyra "från vaggan till graven", men vi är väl inte döda ännu, eller är det så det är för dig? Är vi redan döda i dina ögon?
Oavsett om du ser mig som död, så älskar och saknar jag dig fortfarande lillasyster...
Vad var det som hände lillasyster?
Tankar - 23/3-11
Hör vad ni säger om mig bakom min rygg, tror ni att jag är döv eller?
Vet vad ni tycker om mig och sakerna jag har gjort.
Vet vad ni tror om mig pågrundav sakerna jag har gjort..
Men ni måste förstå att alla tar sina egna beslut och alla begår sina egna misstag, Jag har tagit mina beslut och nej jag är inte stolt över alla mina beslut, Men det är där misstagen kommer in i bilden, alla begår misstag det finns ingen som är helt perfekt.. Så låt mig begå mina misstag, så kan ni få begå era misstag..
Ni vet inte ens hela historien med det som har hänt och allt jag gjort, ni har bara hört nått ifrån nån random person och ni antar att det är sant, men ni har bara hört en del av det, ni har inte hört det hela och ni har ju definitivt Inte hört min syn på det hela, så ni vet ju inte ett skit så sluta snacka så jävla mycket!
Jag trodde att jag visste vilka som va mina riktiga vänner, vilka som inte skulle svika mig. Men jag hade fel och alla sviker.. Dom säger att dom finns där för en genom allt men sen när det väl gäller så sviker dom direkt, för dom klarar inte av att se andra som har problem.. Dom är lika fega allihopa..
Everythings changin and will never be the same way,
Everybodies changin and will never be the same again..
Ur min dagbok - 12/7 - 2008
Minns en tid, en tid då jag va lycklig. När det inte fanns nån smärta och ingen sorg.
Minns första gången, då allting rasade samman..
Jag märkte direkt när han kom hem att nått va fel, såg i hans ögon att det inte va som vanligt. Dom andra såg det också och dom förstod vad det var, det gjorde inte jag eller jag kanske gjorde det men vägrade inse det själv, dom frågade mig om jag tyckte att nått verkade fel, jag tänkte erkänna men sen såg jag hans bedjande blick mot mig och jag klarade inte av att berätta att jag också såg att något va fel. Så jag ljög och när jag gjorde det så såg jag i hans ögon att han ville tacka mig, men jag klarade inte att kolla på honom längre, mina skuldkännslor va för stora...
Dom åkte iväg för att kolla det ändå, lämnade mig där ensam med mina tankar. Jag satt där på golvet med huvudet nere i knäna, tårarna sprutande. Jag visste att det va fel det jag hade gjort, men vafan skulle jag göra? Jag tänkte ju inte svika den som betyder mest i hela mitt liv..
Jag satt där ihopkrupen som en liten boll med tårarna rinnande under hela tiden när dom va borta. Först när jag hörde att dom kom hem vågade jag titta upp och det första jag såg när jag kollade på dom va svaren på mina frågor och svaren va precis det som jag hade trott.. Han hade gjort det. Jag kunde inte fatta det, inte han, inte nu..
Deras ögon sa allt, man såg besvikelsen och smärtan i mammas ögon. Besvikelsen och ilskan i pappas ögon. Sorgen, Ilskan och Smärtan i hans ögon.. Jag klarade inte av att se det, så bröt ihop igen. Kröp ihop till samma lilla boll som tidigare och tårarna började spruta igen...
Jag ser igenom din mask.. Ser igenom ända in till din smärta..
Jag känner igen din smärta, ser smärtan igenom ditt fejkade leende. Ser dom små tecknena som igen annan ser, som hur du alltid döljer dina handleder för att ingen ska se dina sår, hur du allltid översminkar ögonen för att ingen ska se att du gråtit, hur du är kaxig och tuff för att dölja hur liten och svag du egentligen är..
Jag ser det på dig, för jag är precis som du. Jag gör exakt samma saker som du, för att ingen ska se hur jag egentligen mår, för att ingen ska fatta hur allting egentligen är.. Men jag gör mitt bästa för att dölja alla tecken, döljer handlederna lite diskret, sminkar inte för mycket eller jo kanske men gör det inte så otroligt mörkt iallafall, Kaxig och tuff är jag, de vet jag, men jag tänker inte stå där och ta skit, klart som fan att jag kaxar imot!
Oavsett vad alla andra säger och tror, så älskade jag honom verkligen..
Jag vet att jag är långt ifrån perfekt, Men du sa ju att du inte ville ha mig perfekt, du sa att du älskade mig trots mina fel..
Men nu, när det kom så mycket imellan som tillslut förde oss alldeles för långt isär. Så gör jag vad som krävs för att få dig till att älska mig igen, Jag gör allt.
Jag ska klara det här, ska bli den perfekta tjejen för dig. Den enda jag vill är att du ska älska mig igen.. För du var mitt allt och när du lämnade så försvann allt jag kämpade för.
Jag vet vad alla tänker och fattar vad alla tror.. Jag hör vad alla säger bakom min rygg "hon vet inte ens vad sann kärlek är" Nej, det kanske jag inte gör, men jag älskade honom, det vet jag.. "Hon måste ju släppa honom, hon vet inte ens om hans kännslor va sanna" Nej, de kanske jag inte vet men jag vet att alla min kännslor va sanna.. "Hon är bara ett barn, han är ju nästan vuxen. Varför släpper hon inte bara honom och hittar en annan i sin egen ålder?" För att även om jag är ett barn och han nästan är vuxen, så älskade jag honom. Och jag vill inte släppa honom och hitta någon annan, för jag vill inte ha någon annan!
Men ärligt talat så skiter jag i vad alla andra tycker, tänker och tror. För dom vet inte hur det var, hur allt det som vi hade va..Det finns ingen fattar, inte en enda, alla har bara sina egna tankar och teorier, dom skiter i att ta reda på sanninngen och går omkring och snackar massa skit som dom själva tror istället..
Jag är så jävla trött på hela det här skitsnacket, kan dom inte lära sig att sluta snacka om skit dom inte vet ett skit om och egentligen inte har ett skit med o göra heller? Lära sig att låta folk berätta om sitt liv och saker i det själva istället, så att inte nån annan random människa sprider massa jävla skitryckten om en? Kan inte folk bara växa upp?
Det är för dig som jag fortfarande finns kvar...
Vet att jag inte visar det så bra och så ofta som jag borde. Men det är så att om inte du hade funnits och om inte jag hade haft dig som stöd genom det hela, så hade jag förmodligen inte funnits kvar här idag.. Jag vet att jag ofta säger skit till dig, som du vet att jag inte menar, och jag vet inte varför ag gör det, men du måste förstå att vad jag än säger och vad jag än gör, så älskar jag dig mer än något annat i hela världen och utan dig är jag ingenting..
Vad skulle jag göra utan dig, världensbästa storebror? Vi har gått igenom många svåra och rent ut sagt hemska perioder, men vi har ändå alltid hållt ihop.
Jag vet att jag säger att jag hatar dig och att vi har haft våra bråk och sånt, men det har väl alla syskon? Men även när du är som värst och jag säger att jg hatar dig, så ska du veta att jag vet att du gör allt du gör bara för att du älskar mig och vill mitt bästa och hur många gånger jag än säger att jag hatar dig, så kommer jag alltid att älska dig och du kommer alltid betyda mer än något annat i hela världen för mig!
Jag älskar dig mer än något annat, nu och föralltid storebror! <3
Så många frågor i våra tankar, men så få svar..
Jag orkar inte mera..
Jag klarar inte av att fortsätta söka i mörkret efter svar på alla frågor.. De frågor som hjärtat ställt hela tiden, men hjärnan varit smart nog att inte vilja ställa. De frågor som vi egentligen inte vill ha något svar på, men klarar ändå inte av att sluta ställa. De frågor som alla ställer, men alla vet att de inte borde. De frågor som alla ställer, men ingen vågar erkänna det..
Varför slutar vi inte bara ställa frågorna? Är det för att vi inte klarar av att leva i ovishet? För med ovishet kommer de egna teorierna, är det dom vi inte klarar av? eller vad är det? Vad är det som får oss att fortsätta leta efter svaren, de svaren som vi vet att de bara kommer skada oss? Vad är det som får oss att fortsätta leva med alla frågor och all undran dag in och dag ut?
Vi lever hela livet i ovishet, hela livet går vi omkring med så många frågor och så få svar. Hela livet går vi omkring och letar efter de svaren som vi hoppas och tror ska finnas nånstans där ute.. Vi föds med ovishet och sen tillslut så dör vi i ovishet också. Vad är det som får att fortsätta ställa frågorna? Även om vi vet att vi kommer dö medans vi letar efter svaren? Vad är det som får oss att inte ge upp hoppet? Vad är det som håller hoppet uppe? Varför fortsätter vi hoppas och tro att vi tillslut kommer hitta svaren? När är det som vi ska inse att vi aldrig kommer hitta svaren? Kommer vi någonsin att inse det?
Men är det först när svaren kommer som vi kommer inse att vi egentligen aldrig borde ha ställt frågorna från början? Är det först då vi kommer förstå att det är bättre att leva i nuet och sluta ställa masa frågor om de som redan varit? Eller kommer vi aldrig någonsin inse det?
<3..............................................................................
On the first page of our story
the future seemed so bright
then this thing turned out so evil
I don't know why I'm still surprised
even angels have their wicked schemes
and you take that to new extremes
but you'll always be my hero
even though you've lost your mind
Just gonna stand there and watch me burn
but that's all right because I like the way it hurts
just gonna stand there and hear me cry
but that's all right because I love the way you lie
I love the way you lie
Ohhh, I love the way you lie
Now there's gravel in our voices
glass is shattered from the fight
in this tug of war, you'll always win
even when I'm right
'cause you feed me fables from your hand
with violent words and empty threats
and it's sick that all these battles
are what keeps me satisfied
So maybe I'm a masochist
I try to run but I don't wanna ever leave
til the walls are goin' up
in smoke with all our memories
This morning, you wake, a sunray hits your face
smeared makeup as we lay in the wake of destruction
hush baby, speak softly, tell me you're awfully sorry
that you pushed me into the coffee table last night
so I can push you off me
try and touch me so I can scream at you not to touch me
run out the room and I'll follow you like a lost puppy
baby, without you, I'm nothing, I'm so lost, hug me
then tell me how ugly I am, but that you'll always love me
then after that, shove me, in the aftermath of the
destructive path that we're on, two psychopaths but we
know that no matter how many knives we put in each other's backs
that we'll have each other's backs, 'cause we're that lucky
together, we move mountains, let's not make mountains out of molehills,
you hit me twice, yeah, but who's countin'?
I may have hit you three times, I'm startin' to lose count
but together, we'll live forever, we found the youth fountain
our love is crazy, we're nuts, but I refused counselin'
this house is too huge, if you move out I'll burn all two thousand
square feet of it to the ground, ain't shit you can do about it
with you I'm in my f-ckin' mind, without you, I'm out it...
I loved you, I really did.. But did you really love me?
Mina tårar bara fortsätter rinna, de vägrar sluta..
Det va så mycket..Jag litade på dig och de du sa, litade på att hela skiten va sann, men sen, vad var det som hände sen? Va det verkligen lika bra att det slutade såhär och nu? Hade det verkligen bara blivit värre om vi hade låtit det fortsätta? Kan det verkligen bli värre än vad det är just nu?..
Allt det som jag sa till dig och alla mina kännslor va sanna, inte en enda gång ljög jag för dig, men hur mycket av det du sa va verkligen sanning? Eller va allt bara lögner?
Det du säger nu, det du säger till mina vänner, är det verkligen sant? Som att du verkligen älskade mig med, att du saknar mig oxå, att du oxå vill att det hela ska vara som det va förut?
Det känns som igår som du va såå nära och du höll mig såå hårt,
Men nu, redan idag så är du så himla långt borta och har aldrig släppt taget såhär mycker förut...
Det känns som igår som jag låg i din underbara famn med dina armar runt omkring mig och kände mig mer älskar än någonsin tidigare,
Men nu, idag så ligger jag här i min ensamhet, skakar av gråt och har aldrig kännt mig så oälskar någonsin tidigare..
Alla stunderna,
Allt det som va,
Alla minnena,
Allt det du sa,
Va det hela ett jävla spel för dig? För att för mig va det verklighet.. Och nu tänker jag aldrig någonsin bli en del av varken din ditt spel eller din verklighet igen.. För så många tårar som fallit pågrundav dig, så många tårar är INGEN värd oavsett om det den säger är sanning eller lögner, oavsett om den bara spelar ett spel eller lever i verkligheten...
Verklighet? Dröm? Önskan?
När slutade jag egentligen drömma?
När slutade jag hoppas på framtiden?
Var det samtidigt som jag egentligen slutade leva?
Samtidigt som jag gav upp hoppet?
Samtidigt som allt förlorade sin mening?
Jag saknar att kunna drömma, saknar att kunna hoppas på framtiden, saknar att kunna gå och lägga sig om kvällen och längta efter nästa dag, istället går jag och lägger mig om kvällen och hoppas att jag inte vaknar upp alls morgonen därpå...
Men när framtiden bara ser mörkare ut än nutiden, så är det svårt att fortsätta hoppas
När det känns som att smärtan och sorgen inte kommer gå över på länge, så är det inte så lätt att lägga sig om kvällen och drömma om framtiden, vill inte drömma om framtiden, behöver verkligen inte dom bilderna i mitt huvud ännu...
Jag brukade drömma om hur perfekt allt skulle bli i framtiden, brukade gå och lägga mig varje kväll i hopp om att morgondagen skulle bli bättre, i hopp om att allt skulle lösas dagen därpå..
Men efter så många kvällar, veckor och år, så har jag nu insett att hur mycket jag än drömmer och hoppas, så kommer inte allt lösas bara sådär, det kommer ta e stor del av mitt liv att lösa dethär och ännu mera tid för att läka mina sår, för även om tiden läker alla sår, så finns ärren där föralltid...
hellre smärta på kroppen än smärtan i mitt hjärta...
Mina tårar rinner, hela kroppen skakar..Vet inte varför jag gråter just nu, men hela mitt hjärta, själ och kropp är fylld av smärta och sorg..
Det gör så ont, hela mitt hjärta värker, saknaden är så stor och jag skriker ut ditt namn i den mörka natten, men får inget svar. Vad fan hade jag väntat mig? att du skulle komma från ingenstans bara för att jag skriker ditt namn? Såklart att du inte gör, du är borta och kommer aldrig mer att komma tillbaka hit, till mig ochalla vi som fortfarande älskar dig sjukt mycket...
Du va mitt allt och du lämnade, du va min andra halva och du tog med dig mitt hjärta när du lämnade, du tog med dig allt jag kämpade för..
Precis som vågorna i havet spolade bort sandslotten vi byggde på stranden när vi var små, precis så spolade du bort allt hopp i mitt hjärta när du också lämnade...
Du var den som kämpade med mig, du var den som gav mig kraft och styrka, men nu kämpar jag för dig istället, Jag är stark För dig, Inte med dig längre..
Jag kämpar för det som gav upp, jag är stark för den som vad svag, ska det verkligen vara så?
