wontgiveup

Ur min dagbok, Skrivet 12/7-2008

Minns en tid, en tid då jag va lycklig. När det inte fanns nån smärta och ingen sorg.

Minns första gången, då allting rasade samman..

Jag märkte direkt när han kom hem att nått va fel, såg i hans ögon att det inte va som vanligt. Dom andra såg det också och dom förstod vad det var, det gjorde inte jag eller jag kanske gjorde det men vägrade inse det själv, dom frågade mig om jag tyckte att nått verkade fel, jag tänkte erkänna men sen såg jag hans bedjande blick mot mig och jag klarade inte av att berätta att jag också såg att något va fel. Så jag ljög och när jag gjorde det så såg jag i hans ögon att han ville tacka mig, men jag klarade inte att kolla på honom längre, mina skuldkännslor va för stora...

Dom åkte iväg för att kolla det ändå, lämnade mig där ensam med mina tankar. Jag satt där på golvet med huvudet nere i knäna, tårarna sprutande. Jag visste att det va fel det jag hade gjort, men vafan skulle jag göra? Jag tänkte ju inte svika den som betyder mest i hela mitt liv..

Jag satt där ihopkrupen som en liten boll med tårarna rinnande under hela tiden när dom va borta. Först när jag hörde att dom kom hem vågade jag titta upp och det första jag såg när jag kollade på dom va svaren på mina frågor och svaren va precis det som jag hade trott.. Han hade gjort det. Jag kunde inte fatta det, inte han, inte nu..

Deras ögon sa allt, man såg besvikelsen och smärtan i mammas ögon. Besvikelsen och ilskan i pappas ögon. Sorgen, Ilskan och Smärtan i hans ögon.. Jag klarade inte av att se det, så bröt ihop igen. Kröp ihop till samma lilla boll som tidigare och tårarna började spruta igen...