wontgiveup

När verkligheten kommer ikapp dina drömmar, är det då drömmarna blir verklighet eller verkligheten blir dina drömmar?




När slutade jag egentligen drömma?
När slutade jag hoppas på framtiden?
Var det samtidigt som jag egentligen slutade leva?
Samtidigt som jag gav upp hoppet?
Samtidigt som allt förlorade sin mening?
Jag saknar att kunna drömma, saknar att kunna hoppas på framtiden, saknar att kunna gå och lägga sig om kvällen och längta efter nästa dag, istället går jag och lägger mig om kvällen och hoppas att jag inte vaknar upp alls morgonen därpå...
Men när framtiden bara ser mörkare ut än nutiden, så är det svårt att fortsätta hoppas
När det känns som att smärtan och sorgen inte kommer gå över på länge, så är det inte så lätt att lägga sig om kvällen och drömma om framtiden, vill inte drömma om framtiden, behöver verkligen inte dom bilderna i mitt huvud ännu...
Jag brukade drömma om hur perfekt allt skulle bli i framtiden, brukade gå och lägga mig varje kväll i hopp om att morgondagen skulle bli bättre, i hopp om att allt skulle lösas dagen därpå..
Men efter så många kvällar, veckor och år, så har jag nu insett att hur mycket jag än drömmer och hoppas, så kommer inte allt lösas bara sådär, det kommer ta e stor del av mitt liv att lösa dethär och ännu mera tid för att läka mina sår, för även om tiden läker alla sår, så finns ärren där föralltid...